musikforskare och författare
Ibland får vi i Liederkollektivet frågan, vad är Liederkonst för något? Lied är tyska och betyder kort och gott, sång. Liederkonst eller Liederkultur är därmed en tysk klassisk sångkultur som började odlas runt 1750. Detta var samtidigt som den franske filosofen Jean Jaques Rousseau formulerade sina idéer om att den civiliserad människan kommer allt längre bort från sin naturlighet och att vi bör ”söka oss tillbaka till naturen”. I Rousseaus anda gick en vurm för naturen fram över Europa. Även musikaliskt sökte man efter ”enkelhet” och det blev grunden för en Liederkultur som odlades, framförallt av kvinnor, inom salongskulturen som jag skrev om i mitt förra inlägg.
Inom salongskulturen tog kvinnligt amatörmusicerande ordentlig fart. Flickor uppfostrades till att stödja sina framtida män och till att förgylla sina hem. Att kunna sjunga och spela klaver höjde en flickas värde på äktenskapsmarknaden avsevärt. Den växande salongskulturen efterfrågade enkla sånger, med enkelt ackompanjemang som skulle kunna framföras vid bjudningar i hemmen. 1700-talets Lied består av en strofisk solosång med pianoackompanjemang, ofta med folkmusikaliska inslag. Under 1780-talet nåddes en första höjdpunkt med diktare som Goethe och Schiller och kompositörer som Mozart.
Nästa stora höjdpunkt nåddes under 1810–20-talen med Franz Schubert som tog Liederkulturen in i Romantiken. Han började med att modifiera den strofiska formen med Gretchen am Spinnrade (Lilla Greta vid spinnrocken) 1814. Istället för att låta pianostämman rätt och slätt ackompanjera sången gör Schubert pianot till medberättare och självständig stämma som får måla upp sinnesstämningen.
Ett år senare, 1815, skrev Schubert den första helt genomkomponerade Lieden Der Erlkönig (Älvakungen). För första gången i historien är sången uppbyggd som ett litet minidrama, istället för att ta hänsyn till strofiska verser som använder samma musikaliska material. Ackompanjemanget är tydligt illustrativt och det går hand i hand med att 1800-talets instrumentalmusik över lag blev allt mer illustrativ. Man ville måla bilder och sinnesstämningar med musik.
Arvtagaren till Schubert heter på 1840-talet Robert Schumann. Efterfrågan på småstycken hade ytterligare vuxit till en lukrativ marknad. Likt Schubert involverar han pianostämman i berättandet. Samtidigt experimenterar Schumann med tonaliteten på ett sätt som började bli populärt mot mitten av 1800-talet. I inledningssången till hans sångcykel Dichteliebe, Im wunderschönen Monat Mai, inleder han pianostämman så diffust att stycket blir näst intill atonalt. Det råder tonal och rytmisk ambivalens. Det finns ingen tydlig puls och vi vet inte riktigt i vilken tonart stycket ska landa.
Samma typ av musik som den tyska Lieden odlades naturligtvis på fler håll än i de tysktalande länderna, men det skriver jag om en annan gång.
Liederkollektivet vill värna denna härliga sångtradition och hålla den levande på flera sätt. Dels framför vi regelbundet den historiska Lieder-musiken av Mozart, Schubert och Schumann tillsammans med andra mindre välbekanta tonsättare varvat med fler perspektiv än tonsättarnas.
Inom Liederkollektivet komponeras det ny musik till nyskrivna dikter, inspirerat av äldre dikter och musik. I konsertserien Gretchen forever som går av stapeln mellan 8–13 juni 2022 i Göteborg med omnejd kommer ni att få höra en mängd nyskrivna sånger i Liedertradition. Den 11 juni kommer Nina Ewald och Karin M Nilsson att uruppföra sångcykeln Fyra sånger med dikt av Anton Höber och musik av Tove Kättström. Text och musik relaterar till Gretchen som står som symbol för hela konsertserien.
Ingela Tägil, forskare, författare och sångerska